På hemväg från Trosa

Ibland är det inte bra att gå på fest. Det kan ge konsekvenser utöver den vanliga lunken som livt består av för oss medelålders.
50års fest i Trosa, bara det kan ge kall kårar. En trevlig dag med mängder av nya människor vi aldrig mött förr och troligen inte möter igen senare. Alla typer från en övervintrade snubbe med hockeyfrilla till en ung trumpetare i dreads. Han spelade i kvartetten Räkan som för övrigt bestod av tre personer?! inte vet jag om nån var sjuk eller så, men bra var de.
Egentligen vill jag berätta om vad som hände på hemvägen men måste bre på lite om festen också.
Bra mat från en av Trosas bästa restauratörer, trevligt sällskap i fråga om en ljudtekniker och hans lärarfru. Vi fick veta allt om ljudtekniken i alla ICA-Stigfilmer som han gjorde som del av sitt levebröd. Vilken värld, långt från min egen. Men det var ju inte det heller jag skulle berätta om.

Frun och jag buggade vilket var länge sedan. Hade tappat lite av greppen men det blev bättre allteftersom kvällen led men jag upptäckte också att det var varmt. Drabbades av svettningar när jag kindade någon okänd kvinna i sextioårsåldern vilket inte var så fräscht. Men vad var att göra; hoppades på att låten skulle ta slut och låtsades som om det regnade. Och regnade gjorde det, från min kala hjässa ned på kinder och nästipp. Min vita skjorta ändrade nyans och pinsamheten började kännas samtidigt som svettdropparna föll. Till slut var väl dansen äntligen över och jag tackade raskt för mig och smög ut och insöp frisk luft. Fick gå många varv för att någorlunda torka upp i försommarvärmen där luftfuktigheten var högre än Kaknästornet.
Tydligen svårt att komma till berättelsen kärna.
I Trosa dricker man punsch, Trosa Punsch. en lokal tillverkning med en tydlig smak av whiskey men fortfarande sötklibbig i ljummet tillstånd. Bäst avnjuten i iskallt tillstånd. Smaskens
Huset var fullt av andra varför vi övernattade på vandrarhemmet i Trosas hamn. Vandrarhemmet Snipan. Ett namn som de riktigt små på festen hade riktigt roligt åt. Kanske dags att byta namn på det i övrigt fina stället.
Hemfärden startades något tidigare än beräknat då frun resolut tog tag i ratten och anträdde hemfärden. Det är här själva historien börjar för vi åt en stadig frukost på vandrarhemmet och kände oss inte speciellt hungriga så allt vi tog med i proviant för vår tvåtimmars hemfärd var var sitt äpple. Röda var de, för dessa har jag lärt mig att äta. Förr gillades bara gröna men jag har lärt mig att även gilla den röda varianten.
Första stoppet denna majdag på vår hemfärd blev Ingvaldstorp. En handelsträdgård skulle besökas och pelargoner skulle inköpas för diverse krukor hemmavid. Tyvärr var vi inte de enda som gick i pelargontankar så hungern började sätta in där strax utanför Katrineholm i den långa kön av sörmlänningar.
Gott och väl, efter köandet och ute i bilen igen blev det äppeldags. Frun höll händerna på ratten tack och lov så jag fick hantera frukten. Ett litet reklammärke på varje äpple fick avlägsnas och i brist på papperskorg eller annat fick jag då dessa små kletiga lappar i min hand och inte ville jag förorena den sörmländska naturen med dessa utan goda råd var dyra. Kan ju skoja lite så jag satte ett märke på varje kind och satte vi gång med att mumsa på mitt röda äpple.
När jag halvsovande närmade mig Närke kom frun på att frimärken skulle inköpas och brev som låg i baksätet skulle postas. Det var jag som fick utföra det och sagt och gjort, in i affären och utförde mitt ärende. Frimärken och postning.
Nog för att jag är känd i denna Östernärkesmetropol där affären var belägen men många som mötte min blick med ett leende var för mig okända personer ur lokalbefolkningen.
Vi fortsatte resan hemöver den sista biten och tänkte inte mer på saken förrän en känsla av "kli" infann sig i ansiktet och jag märkte vad som fanns där. De två klistermärken från de röda äpplen som vi tidigare ätit inte undra på att jag skapat så många leenden i frimärkskön.

Så kan det gå när man varit på fest i Trosa.

Hur man blir den man är, 29

På tretusenmetershöjd
är tanken fri

På tretusenmetershöjd
är luften klar

På tretusenmetershöjd
seglar fåglar fritt

På tretusenmetershöjd
finns inga bekymmer

På tretusenmetershöjd
borde alla få vara

Hur man blir den man är; 28

Det ligger en spark i skogen
En av medarna sticker upp ur jorden
Det är därför jag vet

Under myllan ligger resten av sparken;
handtagen, sitsen och den andra meden

Hur mycket som finns kvar är ingen som vet
Kanske sitsen blivit mylla och meden rostat sönder?
Hur mycket har naturen tagit tillbaka?
Tillbaka från oss människor det vi lånat för en tid.

Vem som parkerat sparken denna sista gång vet ingen längre
denna vetskap har naturen också tagit tillbaka
Kanske blev den bara parkerad för att sedan glömmas bort

Glömd och övervuxen, utan att den egentligen nått sitt slut
Ägaren gick sönder först,
sparken följde därefter
fast den egentligen inte ville